Vi är nere på tvåsiffrigt nu. Det är inte ens hundra dagar kvar. Tror vi är nere på ungefär nittio dagar, tre månader kvar av det hittills bästa året i mitt liv.
Och framtidsångesten börjar visa sig. Var ska jag ta vägen sen? 

Ska jag försöka hitta jobb och stanna kvar i Göteborgsområdet?

Ska jag flytta hem till mina föräldrar igen och leta jobb i Norrland?
Ska jag följa min pojkvän till Uppsala? Kommer vi fortfarande vara tillsammans? Kommer han kanske följa mig till Norrland?
Mina största frågor rör nog just nu mitt eventuella liv med min pojkvän. Mycket hänger på om vi håller ihop, jag hoppas verkligen att vi gör det. Jag vill inte in i långdistansförhållande igen, det tar för mycket rent känslomässigt, men om det är vad som krävs, så jo, då blir det nog så. Åtminstone tills det löser sig med boende och sånt, jag vill inte ge upp detta för något så fånigt som några mils avstånd.

Jag mår så bra med honom. Är jag stressad gör han mig lugn, och jag kan prata med honom om det jag känner att jag vill och behöver. Han är så bra för mig, och jag vill tro att jag är lika bra för honom.

Jag ska nog försöka leva så mycket det går i nuet. Visst, kolla lite lätt på jobb och lägenheter, men försöka att inte stressa inför framtiden. 
Jag har en pojkvän, vänner och familj som alla älskar mig för den jag är. Jag går en utbildning jag verkligen vill gå och har en underbar klass och jag bor och går på världens finaste skola. Jag har det fruktansvärt bra egentligen, dags att inse det och bara njuta av nuet, inte oroas av framtiden.
Njuta av dessa tre månader kvar här i Mölnlycke.