Är för tillfället i Uppsala och hälsar på min kärlek. Vi har varit tillsammans i sex månader nu, och jag är lyckligare än någonsin! Imorgon ska vi ut och äta lite och gå på bio, fira lite.
En del kanske tycker det är fånigt, men vill vi göra det så får vi. Alla anledningar att fira är bra anledningar! e flesta i alla fall.. 
Jag önskar att vi kunde bo ihop, men det är nog distans ett tag till. Men en så stark kärlek övervinner allt, eller hur? 

Jag har inte ens en månad kvar på mitt jobb (vad jag vet) och vet inte riktigt vad som händer sen. Jag får nog vara kvar som vikarie, men måste nog prata med kontoret om ytterligare ett eller två ställen att vara på. Tänkte kontakta en  yrkesvägledare och se om jag blir något klokare på att eventuellt plugga vidare, vi får se. Only time will tell! 

Alltså... Livet!
Allt går så fort just nu, det är som att livet bara forsar fram och jag hinner inte riktigt med. Jag har varit tillsammans med min pojke i drygt fem månader. Hur hände det? Vi träffades väl igår? Fast jag har ju känt honom hela livet? Va? 

Jag har ett jobb som jag trivs så fruktansvärt bra med. Jag får jobba med människor, och det är något jag älskar. Är jag hemma i tre dagar så längtar jag tillbaka, det känns riktigt jävla gött. Och jag har hållit mig frisk, så jag har sluppit ta sjukdagar än så länge! Jobbar en del natt i sommar, men det är okej, det känns till och med riktigt bra. Kommer bra överens med mina kollegor också, så bättre kan en faktiskt inte ha det just nu. Eller jo, kunde ju haft min man snäppet närmare, typ i min säng istället för 60 mil bort, men så måste det väl vara ibland. Tyvärr. 

Det börjar vara dags att lägga sig. Vänder dygnet för att klara mina tre nattpass i rad söndag-måndag-tisdag, men ska på minifestival här i området imorgon så måste vara i alla fall lite pigg. 

Om fyra timmar kommer Anneli hit. Åååhh, finaste Anneli vad jag älskar den människan. Få lite kvalitetstid med henne blir bra.

Den här tjejen är en av dom som får mig att fortsätta kämpa. Vi snackar den sortens vänskap där vi inte har kontakt på ett år, men när jag verkligen behöver henne, så sätter hon sig på nästa buss och det är som att det gått en dag. 

Jag älskar dig, Anneli. Av hela mitt hjärta.