Det känns som att livet går framåt nu.

Jag har äntligen tagit modet till mig och ringt min kurator igen, ska träffa honom på måndag. Får se hur det går!

Kör på med träningen, sex dagar i veckan. Känner att jag blir starkare, men märker inte av så mycket mindre smärta, dock så har ju sjukgymnasten sagt att det tar cirka tre månader innan bindväven börjar dra ihop sig och stabilisera sig, så om typ två månader borde jag börja känna någon skillnad. Till dess får jag stå ut med att ha ont på en rätt jobbig nivå, men jag vet ungefär hur länge till i alla fall! Och läkaren ska vara tillbaka inom ett par veckor så förhoppningsvis får jag också min diagnos snart! 

Fick en minor setback, mina gymnasiebetyg räcker inte till att söka in på lärarutbildningen, så jag måste göra högskoleprovet, är galet rädd för det då jag inte kommer ihåg nästan någon matte. Är också rätt arg över det, därför att om jag inte mått så pass dåligt som jag ändå gjorde ända från högstadiet så hade jag lätt kunnat ha så mycket högre betyg. Jag blir så himla arg på systemet. Men mest är jag arg på mig själv, som dolde mitt mående och bara körde på så det blev värre och värre. Jag önskar jag kunde gå tillbaka och göra om det, men tyvärr är det ju inte möjligt. 

jag fick frågan om jag vill ha fasta nätter på jobbet, det blir 8-10 nätter på en fyraveckorsperiod, vilket känns jättebra, då får jag ju ihop drygt en halvtid, och det är så skönt också att veta och inte bara hoppas vecka till vecka att de ringer. Så i nästa vecka ska jag få veta vilka tider det gäller.

Kort sagt, har några minor setbacks, men i stort känns det som att livet går framåt just nu.
Jag ska fixa högskoleprovet såpass att jag kommer in på lärarutbildningen i Göteborg så jag kan flytta ner. Det ska gå bra. I can do this!!