Mina rädslor... Hm...

Att bli övergiven, misstänker jag. Visst, jag kan tycka det är jätteskönt att bli lämnad ifred, men att bli helt övergiven och ensam i världen liksom. Nej, det är jag faktiskt rädd för.

Men det är nog min enda stora rädsla.

Smågrejer som "tänk om jag vaknar imorgon och är förlamad" kan flyga igenom mitt huvud, men jag är inte rädd att det ska hända.

Och nu är det såhär att jag far till stigan nu på nyårsdagen, vilket betyder att jag inte kommer göra dessa "Dagar" förrän jag kommer hem då vi inte har internet där. Men, så smart som det är utformat, så kan jag ju skriva sakerna på rätt datum ändå, så dom som läser nästan aldrig kommer inte märka nåt. Woohoo. Och nu märker jag att mitt lilla meddelande som skulle vara kort blev längre än huvudtexten. Så det kan gå.

Men! I stugan ska jag testa nyskotern! Peppar som fan! Men mest sitta och läsa i en soffa, kommer bli mysigt.

See yah

Den som hittade på det här med 30 dagar har utelämnat halva meningen på det här ämnet. Jag vet inte vad mänskan menar med "en första" så jag överväger att helt enkelt bara hoppa vidare till nästa grej....

Meeen, nu när jag funderar lite så kanske man ska ta tyyp... En första vän? Ja. Det låter bra.

Jag har ett par barndomsvänner.

Först är det Anton och Jessica. Våra föräldrar var i samma föräldragrupp för förstagångsföräldrar och på den vägen är det. Vi umgicks jämt när vi var små, dock har jag inte träffat någon av dom på två och ett halvt år eller något åt det hållet.

Sen har jag en till, henne lärde jag känna i sexårs. Eller som alla envisas att kalla det "förskoleklass". Det har alltid varit och kommer alltid vara sexårs i mina ögon, oavsett vad dom så kallade vuxna säger att det heter.

I vilket fall som helst, där lärde jag känna en flicka vid namn Frida. Hon var verkligen min bästis, vi hängde ihop typ jämt, på skolan och på fritiden. Vi gick samma klass upp till trean, sen bodde vi i grannkvarteren till sexan och fortsatte umgås även efter jag flyttat. Dock blev det svårare att hålla kontakten och idag har vi ingen kontakt alls. Men jag skulle väl räkna henne som min första riktiga vän, för vi pratade verkligen om allt. Kommer ihåg en gång då jag följde med hennes familj till göteborg. Det var en underbar sommar som jag förmodligen aldrig kommer glömma.

Tack Frida för många fina år.

Idag (blir väl igår om man kollar på klockan och inser att den passerat midnatt) var jag och mina söta små vänner Johanna, Jojje och Nicole på the studio och blev sminkade och fotade. Vi var sist för dagen, så dom la ner ganska mycket tid på oss. Hon som sminkade mig sa det. "Jag hade aldrig lagt ner så här mycket tid om du varit mitt på dagen då det var som värst." Sen så bad hon att få använda mig i sin portfolio för jag är så totalt awesome. Fast nej. För att hon är så extremt awesome på att sminka och gjorde det fint på mig. Så blev hon glad för mitt enda krav var att inte se ut som alla andra och jag gav henne fria händer och hon hade all tid i världen. Det var fint.

Sen tyckte fotografen att jag var en naturbegåvning. Man kanske ska extraknäcka som modell? Nä. Dålig idé. Men hade nog varit kul.

I vilket fall, grymt härlig dag med er flickor!!! (och pojke, Filip följde med och tittade på också)

Här kommer den enda bilden jag köpte. Det var för dyrt att köpa fler.

Tyck vad ni vill, men jag blev nöjd.

Godnatt.

Hm...

Jag gråter nästan bara när andra gråter. Typ när jag ser film och dom gråter där, oavsett om det är lyckligt eller sorgligt. Ytterst sällan jag gråter av mig själv.

Jaadu... Mina vänner.

Oavsett vad blir jag alltid glad av dom.

elleriprengubbarsomsprängslol

Min älskade syster kan jag prata med om allt, och mår alltid bättre efteråt.

Nicole blir jag allmänt lugn av *oftast*.

Min kära lilla Jojje går inte att vara ledsen med.

Jag har mina glädjepiller i livet, det är dom här tre och några till, men dessa tre är alltid i min närhet (det kallas midgård...) och jag är så glad att jag har dom.

Jag älskar er.

Det finns ganska mycket som gör mig upprörd.

Men något av det jobbigaste som finns är dom som man tror att man kan lita på, men som sen visar sig vara idioter. Jag har gråtit över många sådana.

Något som är ännu värre och som gör att jag bara vill gå fram och slå till mänskan är föräldrar som plågar sina barn. Man kan se dom på stan, dom drar runt barnen som om dom vore dockor, skriker åt barnen, ger en örfil om skriket inte fungerar. Liksom, har dom hört talas om att be snällt? Och visst, man kan få låta bestämd, men att skrika? Och slåss? Det är fan inte okej på något sätt.

Åh. Jag hade tänkt ut det perfekta igår. "Det kommer jag väl ihåg" tänkte jag. Men självklart gjorde jag inte det.

Men! Jag kom på ett nytt nu. Ett av dom bästa i mitt liv. Det var när jag fick följa med Caao till stockholm och se LM.C, ett av världens finaste band. Dom är från Japan och är ett av banden som jag var tvungen att se innan jag dör. Och nu har jag sett dom. Det var massor med fint.

Denna månaden har jag frusit konstant. Helvete så kallt det är! Dessutom funkar inte golvvärmen ordentligt i källaren, där jag har mitt rum. Och duschar. Jag orkar inte. Ge mig sommar!!