Idag fick jag veta något hemskt.

Min farfar har mått ganska dåligt ganska länge nu, lite till och från, men ändå väldigt länge. Igår fick han åka in på akuten på grund av detta, och det visade sig att det var hjärtat (som han även haft problem med tidigare) som krånglade. På sjukhuset hann de tack och lov sätta in en pacemaker och han mår nu bra och får fara hem imorgon.

Hade det inte varit för att farmor och farfar bor så nära sjukhuset hade inte min farfar funnits längre, och det gör min gråtfärdig bara av att tänka på det.

Det hade även varit kört om inte mänskligheten gått framåt i tekniken och kommit på pacemakern. Utan en sådan hade han inte heller överlevt.

Visst, jag kan vara jävligt irriterad på honom, och tycka att han är extremt pinsam, men han är ändå min farfar och jag är (trots att jag inte riktigt vill inse det) ganska lik honom. Han har varit en stor del i min uppväxt och jag älskar honom. Livet kommer inte bli sig likt när han går bort, vilket jag inte hoppas blir allt för snart. Men han har hållit sig vid liv ganska länge... 81 år blev han i år... Jag hoppas han finns kvar i minst tio år till. Jag vill att han ska se mig bli vuxen och vara stolt över mig. Se åtminstone mitt första barn, se att jag lyckas med mitt liv. Han lyckades så bra, han är en bra förebild.

Så jag vill tillägna det här inlägget min farfar, som kämpar på trots hjärtproblem och en helvetisk värld.

Jag älskar dig farfar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Imorse var jag glad trots att klockan ringde tjugo över sex. Äntligen var de två dygnen man måste vara hemma efter magsjuka över och jag skulle tillbaka till praktiken. Så taggad! När jag väntade på bussen började jag känna av kroppen, men tänkte att...

Termin tre på ämneslärarprogrammet på Göteborgs universitet innehåller en praktikperiod på en månad. Denna har just börjat, och dag två får jag självklart magsjuka, så igår kväll ville jag bara dö för magen var så urfuckad. Jag tillhör dock sorten so...

Det var över ett år sen jag skrev något senast, och jag insåg att jag har nog kanske saknat det lite, att skriva av mig.  Sist jag skrev hade jag ont och ångest, och det håller i sig. Men ångesten är inte över högskoleprovet längre, utan över kursl...

Senaste veckorna har jag antingen varit förkyld, haft mens, eller båda i kombination, kroppsvärken är verkligen i sitt ässe! Det känns inte helt okej faktiskt, men det är väl bara att stå ut och ta till alla huskurer som finns.  Försöker hitta det ...

Jag vill ha fler dagar som idag. Frukost innan tio efter att ha vaknat av mig själv, ut och promenera i solen, inse att ångesten är näst intill obefintlig idag, komma in och äta lunch vid typ halv två, träna programmet jag fått av sjukgymnasten, du...