Idag fick jag veta något hemskt.

Min farfar har mått ganska dåligt ganska länge nu, lite till och från, men ändå väldigt länge. Igår fick han åka in på akuten på grund av detta, och det visade sig att det var hjärtat (som han även haft problem med tidigare) som krånglade. På sjukhuset hann de tack och lov sätta in en pacemaker och han mår nu bra och får fara hem imorgon.

Hade det inte varit för att farmor och farfar bor så nära sjukhuset hade inte min farfar funnits längre, och det gör min gråtfärdig bara av att tänka på det.

Det hade även varit kört om inte mänskligheten gått framåt i tekniken och kommit på pacemakern. Utan en sådan hade han inte heller överlevt.

Visst, jag kan vara jävligt irriterad på honom, och tycka att han är extremt pinsam, men han är ändå min farfar och jag är (trots att jag inte riktigt vill inse det) ganska lik honom. Han har varit en stor del i min uppväxt och jag älskar honom. Livet kommer inte bli sig likt när han går bort, vilket jag inte hoppas blir allt för snart. Men han har hållit sig vid liv ganska länge... 81 år blev han i år... Jag hoppas han finns kvar i minst tio år till. Jag vill att han ska se mig bli vuxen och vara stolt över mig. Se åtminstone mitt första barn, se att jag lyckas med mitt liv. Han lyckades så bra, han är en bra förebild.

Så jag vill tillägna det här inlägget min farfar, som kämpar på trots hjärtproblem och en helvetisk värld.

Jag älskar dig farfar