Jag har hittat grunden till varför jag mår så dåligt psykiskt.
Jag är överstressad.
Jag sover för lite och för dåligt
Och jag är dessutom förkyld, vilket inte gör saken bättre.

Igår kände jag mig febrig, så jag gick till min älskade far och bad honom känna om jag hade feber. Han tyckte jag skulle kolla tempen också, och jag ahde bara liite feber. Dock så gick jag tillbaka till honom och sa att det kändes som att jag skulle krascha när som helst. Vi pratade lite, men blev utkörda ur TV-rummet av en lillebror som ville se TV.
Så vi gick in i köket och gjorde te och fortsatte prata om vad grunden till min "krasch" kunde vara.
Jag är inte den som gråter särskilt mycket. Eventuellt till slutet av någon film, men annars i princip aldrig. Speciellt inte när min föräldrar är i närheten. Men nu brast det. Jag började storgråta och dom visste typ inte vad dom skulle göra. Sist jag grät i närheten av dem så var det på en begravning när jag var nio. Och gången innan det var jag tillräckligt liten för att dom skulle kunna ta mig i sitt knä och trösta mig. Den här gången var det annorlunda. Deras halvvuxna dotter på snart 17 år sitter och gråter vid köksbordet och de kan inget göra. När jag lugnat ner mig kommer vi fram till att det förmodligen beror på stress och press från alla håll. De säger åt mig att jag måste vara hemma från skolan i alla fall en dag och vila upp mig.
Vi kom också fram till att de närmaste två veckorna ska jag ställa in alla fritidsaktiviteter, eftersom de tar massa koncentration och tröttar ut hjärnan.
Jag ska alltså inte gå på kören, som är något av det bästa jag vet. Jag ska inte ställa upp som volontär på folkmusikfestivalen. Jag ska strunta i ledarutbildningen. Det enda jag ska gå på är bågskytteträningen, för där är jag som i mig själv och måste inte agera utåt. Men också där handlar det om ett val om jag orkar eller inte.

Kort sagt; Jag håller som knappt 17 år på att bränna ut mig, gå in i väggen och allt det där. Hur lyckat är det?



Nu ska jag gå och ta hand om mig själv.. Göra en god frukost osv.


Bye cruel world!