Idag vaknade jag med känslan att detta är ingen bra dag. Skulle egentligen träffat Anneli, men hela min kropp skrek så fort jag tänkte på andra människor, så det var helt enkelt läge att vara hemma. All kraft jag hade gick åt när jag åkte till optikern för synundersökning och köp av glasögon (som för övrigt kommer om ca två veckor). 

Detta var en sådan dag då det enda som kändes rätt var att lägga sig i soffan med en filt över sig och se på serier alternativt någon dålig film. Vilket var det jag gjorde efter att jag kommit hem från optikern.

När så jag var den enda i familjen som inte hade så mycket planerat under dagen, så blev det jag som skulle göra middag. Tyckte att lasagne var en bra idé, för det var ett tag sen. Gjorde två formar som vanligt, för att vi ska få lite matlådor, det är rätt bra att ha när vi är fyra stycken som jobbar och behöver äta minst ett mål varje arbetspass. 

När jag så ska ta ut den första formen ur ugnen, lyckas jag bränna mig. Jag reagerade som vi människor näturligt gör vid oväntad smärta, rycker till och drar åt mig handen. Detta efter att jag lyft upp formen. Så lasagne över halva golvet och ugnsluckan och jag står alldeles handfallen och bara stirrar. Tack och lov var min far hemma, han kom springande från vardagsrummet och började hjälpa mig att plocka upp. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen bara satt migg ner på stället och brutit ihop.

Allt hade ju blivit så perfekt! Två stycken fina lasagner, det var klart precis i en bra tid för att alla skulle hinna äta innan de skulle iväg och matlådor var inget problem. 

Men det blev att städa upp och ställa in nästa form i ugnen. Alla hann äta ändå, och ett par matlådor blev det. Hela första lasagnen landade inte på golvet så vi kunde använda ungefär en tredjedel av den till matlådor.

Men jag hatar sådana här dagar, när allt bara känns som att en ska gå under och sen bestämmer sig både ugn och lasagne för att de hatar en. 

Jag har i alla fall snygga glasögon som kommer om ett par veckor. Alltid något att se fram emot!