Sitter och lyssnar på Dope. Plötsligt dök det upp en låt som jag har i bakhuvudet från ett och ett halvt år tillbaka ungefär. Jag har fina minnen till den här musiken, även om minnena om personen i allmänhet inte är lika fina. Och låt efter låt så får jag små flashbacks om hur vi satt i hans rum, pratade lågt med varandra. 

Jag vill eliminera alla minnen med honom. Även dom bra, för trots att det var så länge sen så gör det fortfarande ont när jag inser att han var snäll. I alla fall ibland. I alla fall när jag var i närheten.
Det är väldigt bra musik och jag vill kunna lyssna på den utan att må dåligt. Nya fina minnen ska ersätta dom gamla dåliga. Men då måste jag våga lyssna på den. Så det gör jag nu. För första gången på över ett år sitter jag ensam och lyssnar på den. Bearbetar mina känslor. Vissa låtar gör mer ont en andra, men alla ska lyssnas igenom. Måste lyssna ensam så jag vet hur jag reagerar på dom. Kan inte bryta ihop bland folk. Fy fan.
Ibland önskar jag att jag bara kunde försvinna. Flytta, börja om på nytt. Glömma allt som varit. Men det går inte. Det skulle vara för svårt.
Helvete. Hur man än gör blir det fel. 

Ja. Jag säger grattis till en vän jag inte har kontakt med längre. Vi var oskiljaktiga från sexårs och fram till typ sjuan-åttan dessutom drömde jag om henne inatt och det känns som ett tecken på något sätt. Så därför känns det rätt att säga;

Grattis på 18årsdagen Frida Frost!!

*slänger upp en bild på henne och mig från när jag följde med henne och hennes familj till varberg*