Det var tänkt att dagens inlägg skulle handla om min helg i Skellefteå, men det får vänta. Jag behöver skriva av mig.

Jag älskar min far. Vad man än kan tro om vad som nu kommer att sägas. 
Imorse blev jag så otroligt irriterad på min far så jag ville strypa både honom och mig själv. Jag försökte föra en konversation och ha snäste av mig. Det var långt ifrån första gången. Det händer rätt ofta på mornarna, men idag blev jag rent arg och näst intill skrek tillbaka. Jag har varit irriterad på honom hela dagen sen dess.
För en halvtimme sen ringde han och frågade om jag och mamma var påväg hem från jobbet snart, jag var redan hemma. Han blev irriterad och arg och det gick ut över mig i telefon, blev tvungen att fara och hämta honom direkt, efter att ha skällt tillbaka.

När jag väl sätter mig i bilen sätter jag igång ganska hög musik. Normalt stänger min far av musiken när han sätter sig i bilen för han jobbar i en väldigt högljudd miljö. Men inte idag. Han ställde någon fråga, jag ger ett irriterat svar. Han säger att jag låter irriterad och jag säger typ förlåt jag har varit irriterad sen imorse, det var inte meningen. Han sitter tyst en minut sen säger han, helt sonika "vi drar ett streck över den här måndagen". Jag svarar inte, fortfarande irriterad. Han säger sen inte ett ord under hela tiden vi sitter i bilen, vill förmodligen ge mig mitt space.

Jag hatar att han är så förstående ibland!! Missförstå mig rätt, det är det som egentligen är det bästa med honom, men inte just idag. Jag höll på att börja gråta där och då, lyckades tack och lov hålla det inne. Jag ville att han skulle börja käfta. Skrika. Så jag fick skrika tillbaka och vara missförstådd tonåring. Jag behöver det. Jag har aldrig någonsin fått vara det, och har inte heller känt det behovet förrän just idag. Men ändå, idag behövde jag skrika och gråta och bråka. Men han är bara tyst och förstående så jag har inget att skrika på! Och när vu svänger in på uppfarten tackar han för skjutsen. 
Jag bara gick därifrån och ner i mitt rum och släppte allt. Jag behövde skrika och gråta, nu kan jag bara gråta tyst i min ensamhet.
Han har inte ens bett mig komma upp och äta, troligen för att jag ska få vara ifred en stund.

Helvete.

Ibland är det besvärligt att ha min far, och egentligen för ingen anledning alls. Jag älskar honom, det gör jag. Han brukar få vara min psykolog. Men han går inte att bråka med eller skrika på. Det är det enda felet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Imorse var jag glad trots att klockan ringde tjugo över sex. Äntligen var de två dygnen man måste vara hemma efter magsjuka över och jag skulle tillbaka till praktiken. Så taggad! När jag väntade på bussen började jag känna av kroppen, men tänkte att...

Termin tre på ämneslärarprogrammet på Göteborgs universitet innehåller en praktikperiod på en månad. Denna har just börjat, och dag två får jag självklart magsjuka, så igår kväll ville jag bara dö för magen var så urfuckad. Jag tillhör dock sorten so...

Det var över ett år sen jag skrev något senast, och jag insåg att jag har nog kanske saknat det lite, att skriva av mig.  Sist jag skrev hade jag ont och ångest, och det håller i sig. Men ångesten är inte över högskoleprovet längre, utan över kursl...

Senaste veckorna har jag antingen varit förkyld, haft mens, eller båda i kombination, kroppsvärken är verkligen i sitt ässe! Det känns inte helt okej faktiskt, men det är väl bara att stå ut och ta till alla huskurer som finns.  Försöker hitta det ...

Jag vill ha fler dagar som idag. Frukost innan tio efter att ha vaknat av mig själv, ut och promenera i solen, inse att ångesten är näst intill obefintlig idag, komma in och äta lunch vid typ halv två, träna programmet jag fått av sjukgymnasten, du...