Det var tänkt att dagens inlägg skulle handla om min helg i Skellefteå, men det får vänta. Jag behöver skriva av mig.

Jag älskar min far. Vad man än kan tro om vad som nu kommer att sägas. 
Imorse blev jag så otroligt irriterad på min far så jag ville strypa både honom och mig själv. Jag försökte föra en konversation och ha snäste av mig. Det var långt ifrån första gången. Det händer rätt ofta på mornarna, men idag blev jag rent arg och näst intill skrek tillbaka. Jag har varit irriterad på honom hela dagen sen dess.
För en halvtimme sen ringde han och frågade om jag och mamma var påväg hem från jobbet snart, jag var redan hemma. Han blev irriterad och arg och det gick ut över mig i telefon, blev tvungen att fara och hämta honom direkt, efter att ha skällt tillbaka.

När jag väl sätter mig i bilen sätter jag igång ganska hög musik. Normalt stänger min far av musiken när han sätter sig i bilen för han jobbar i en väldigt högljudd miljö. Men inte idag. Han ställde någon fråga, jag ger ett irriterat svar. Han säger att jag låter irriterad och jag säger typ förlåt jag har varit irriterad sen imorse, det var inte meningen. Han sitter tyst en minut sen säger han, helt sonika "vi drar ett streck över den här måndagen". Jag svarar inte, fortfarande irriterad. Han säger sen inte ett ord under hela tiden vi sitter i bilen, vill förmodligen ge mig mitt space.

Jag hatar att han är så förstående ibland!! Missförstå mig rätt, det är det som egentligen är det bästa med honom, men inte just idag. Jag höll på att börja gråta där och då, lyckades tack och lov hålla det inne. Jag ville att han skulle börja käfta. Skrika. Så jag fick skrika tillbaka och vara missförstådd tonåring. Jag behöver det. Jag har aldrig någonsin fått vara det, och har inte heller känt det behovet förrän just idag. Men ändå, idag behövde jag skrika och gråta och bråka. Men han är bara tyst och förstående så jag har inget att skrika på! Och när vu svänger in på uppfarten tackar han för skjutsen. 
Jag bara gick därifrån och ner i mitt rum och släppte allt. Jag behövde skrika och gråta, nu kan jag bara gråta tyst i min ensamhet.
Han har inte ens bett mig komma upp och äta, troligen för att jag ska få vara ifred en stund.

Helvete.

Ibland är det besvärligt att ha min far, och egentligen för ingen anledning alls. Jag älskar honom, det gör jag. Han brukar få vara min psykolog. Men han går inte att bråka med eller skrika på. Det är det enda felet.