Min eländiga hosta har inte lagt sig. Det betyder att jag inte tar mig till Sundsvall ikväll.
Min underbara pojke har jag inte träffat på två veckor nu, och vi insåg att det tidigaste vi kommer ha möjlighet att träffas nästa gång är om 6 veckor.

Jag var väldigt inne på att få fara ikväll. Allt är packat och färdigt. Så vaknar jag imorse och hela världen föll ihop. Jag vet, det är en överdrift. Men inte för mig. Det var länge sen jag grät så mycket som jag gjorde imorse när jag insåg att jag inte kan fara. Jag är så less på min kropp som inte gör annat än förstör för mig. Immunförsvaret är så lågt så det finns inte. Och när jag blir sjuk så håller det i sig.
Man kan tycka att jag borde vara frisk efter att ha legat hemma i två veckor, men icke. Självklart ska min jävla kropp förstöra just den helg jag sett fram emot så länge. Helvete. Jag orkar inte mer. Jag hoppas verkligen att dom lyckas komma på vad som är fel med mig så jag kan få börja leva igen. Det här är bara drygt.