Jag kan inte komma ihåg att jag hade ont när jag var liten. Men jag kan inte heller komma ihåg ett liv utan någon form av smärta. Jag har i ganska många års tid haft ont i både leder och muskler, och fått höra att det är bara spänningar, sluta knäcka fingrarna så går det över, du tränar för lite. Det sista stämde kanske, men det var inte det smärtan berodde på.

Jag har varit och träffat både sjukgymnast och läkare, för min smärta har eskalerat det senaste halvåret, och jag orkar inte mer, inte utan att veta vad det beror på. Tänkte att det kunde vara något reumatiskt, fick ta blodprover men de hittade ingenting, jag trodde jag skulle bryta ihop. För att gå runt och ha så ont hela tiden, men inte veta vad det är.. Det tar på krafterna. 

Jag har träffat min sjukgymnast några gånger, och hon har kollat närmare på allt med min överrörlighet och min smärta och kollat om jag kunde göra vissa saker när jag var liten och kommit fram till att jag har Ehlers-Danlos syndrom, och har börjat behandla mig för det, men den behandling som finns, det vill säga smärtlindring. Det finns inget botemedel, än. 

Om jag officiellt får denna diagnos, det återstår att se. En läkare måste sätta slutgiltig diagnos, men jag är positiv till att jag får diagnosen, och jag tror det kommer göra allt lite lättare. Jag satte mig och läste på lite om syndromet igår, och jag började nästan gråta för att jag kände igen mig i så mycket. Det känns så himla bra att veta vad som är fel, att kunna säga till andra vad som är fel. Det är inget jag överdriver, jag är faktiskt sjuk. Och från och med nu handlar det bara om att göra smärtan så uthärdlig som möjligt.

Jag har haft myket ångest i mitt liv, men på senaste så har det ökat lavinartat. Jag bestämde mig för att söka hjälp och efter ett första möte med en kurator så ser det ut som att jag lider av social fobi. Ja, jag säger lider, och inte har, därför att jag på riktigt lider av det. Jag är en extrovert människa med social fobi, det går inte riktigt ihop. Det är troligen fler saker som ligger bakom min ångest, men det är där den ger uttryck, och har gjort sen i alla fall högstadiet, mycket längre bak än så minns jag inte. 

jag ska fortsätta träffa den här kuratorn, och förhoppningsvis så kan han hjälpa mig att bli av med min sociala fobi och min ångest. Jag skulle vilja kunna följa min dröm att bli lärare utan att få panikångestattacker innan varje möte med ny klass.

Jag vill verkligen inte må såhär, det är inte hållbart. Men samtidigt är jag lite rädd. Jag har haft den här ångesten så länge, att jag vet inte vem jag är utan den. Den har på sitt sätt präglat min personlighet och jag är livrädd för vad jag ska göra om den försvinner, vilket senaste veckorna gett mig ännu mer ångest.

Jag hoppas att det blir bra i slutändan. Det är det enda jag kan göra nu. Hoppas.

Av någon anledning ingen av oss kan komma ihåg så började jag, min bror och min mor idag lyssna på musik vi lyssnade på när jag och brorsan var små. Jag tror det kan vara jag som började nynna på Elektriska ålen Elin, men är inte helt säker. Detta resulterade i vilket fall som helst i att vi lyssnade på först skivan Zoppa av Georg Jojje Wadenius, vi brukade lyssna på den skivan i bilen när vi åkte en bit, och vi kunde fortfarande texterna, min bror och jag. Galet vad mycket som sitter kvar i bakhuvudet!

Efter det gick brorsan vidare till Black-Ingvars, och vi insåg att det var förmodligen på den vägen han senare började lyssna på metal. Åh så kul vi hade! Älskar såna stunder.

Idag vaknade jag med känslan att detta är ingen bra dag. Skulle egentligen träffat Anneli, men hela min kropp skrek så fort jag tänkte på andra människor, så det var helt enkelt läge att vara hemma. All kraft jag hade gick åt när jag åkte till optikern för synundersökning och köp av glasögon (som för övrigt kommer om ca två veckor). 

Detta var en sådan dag då det enda som kändes rätt var att lägga sig i soffan med en filt över sig och se på serier alternativt någon dålig film. Vilket var det jag gjorde efter att jag kommit hem från optikern.

När så jag var den enda i familjen som inte hade så mycket planerat under dagen, så blev det jag som skulle göra middag. Tyckte att lasagne var en bra idé, för det var ett tag sen. Gjorde två formar som vanligt, för att vi ska få lite matlådor, det är rätt bra att ha när vi är fyra stycken som jobbar och behöver äta minst ett mål varje arbetspass. 

När jag så ska ta ut den första formen ur ugnen, lyckas jag bränna mig. Jag reagerade som vi människor näturligt gör vid oväntad smärta, rycker till och drar åt mig handen. Detta efter att jag lyft upp formen. Så lasagne över halva golvet och ugnsluckan och jag står alldeles handfallen och bara stirrar. Tack och lov var min far hemma, han kom springande från vardagsrummet och började hjälpa mig att plocka upp. Hade jag varit ensam hade jag förmodligen bara satt migg ner på stället och brutit ihop.

Allt hade ju blivit så perfekt! Två stycken fina lasagner, det var klart precis i en bra tid för att alla skulle hinna äta innan de skulle iväg och matlådor var inget problem. 

Men det blev att städa upp och ställa in nästa form i ugnen. Alla hann äta ändå, och ett par matlådor blev det. Hela första lasagnen landade inte på golvet så vi kunde använda ungefär en tredjedel av den till matlådor.

Men jag hatar sådana här dagar, när allt bara känns som att en ska gå under och sen bestämmer sig både ugn och lasagne för att de hatar en. 

Jag har i alla fall snygga glasögon som kommer om ett par veckor. Alltid något att se fram emot!

Så för lite drygt tre veckor sen satte jag in en p-stav för jag tänkte att det är nog en bra idé när en inte har så bra minne. Har ätit p-piller i fyra-fem år, och de senaste var, precis som staven, endast med gestagen så visste att jag klarade hormonet och sådär.

Första två veckorna med staven gick galet bra. Lite ont första veckan, men det är klart det gör ont när det trycks in något lika stork som en tändsticka genom ett hål i huden in i armen. Nu har min kropp dock börjat reagera på den. Elelr, nu och nu, för drygt en vecka sen. Det är inget farligt, och än så länge har jag sluppit blödningar helt, men det är lite halvdrygt att vara finnigare än jag någonsin var i tonåren. Men jag tänker att det troligen går över så småningom och att det är värt det i längden, jag ska väl ändå inte ha barn de närmaste tre åren. 
Dock lär jag ta ut den tidigare om det fortsätter såhär eller om jag få fler/jobbigare biverkningar. Visst, finnar är inte det värsta som kan hända, men de gör rätt ont så om det inte lägger sig inom säg... ett år? Jag vet inte, tills jag inte står ut längre, då åker den nog ut. Menmen, only time will tell if that happens! 
Nu tänker jag nog faktiskt gå och lägga mig. Optikerbesök imorgon och det känns som en bra idé att inte vara så trött i ögonen då.

Idag tog jag bort Spotifyapplikationen från facebook.

Jag tycker inte om att andra alltid kan se vad jag lyssnar på, det är som att de skulle se mig naken. Jag visar inte min nakna kropp för vem som helst, så varför skulle jag visa all min musik för vem som helst?

Jag vill inte alltid att alla ska veta vilket humör jag är på, vilket ofta speglas i det jag lyssnar på.

Jag vill inte alltid att andra ska se vilka musiklistor jag skapar. De fåniga namnen jag väljer. Det är ju för mina öron och min njutning jag har valt att använda mig av spotify, inte för att alla människor i världen ska kunna se vad jag lyssnar på och döma mig utifrån det. 
Min kropp.

Min musik. 
Jag vill sätta kläder på min kropp, och på sätt och vis vill jag också sätta kläder på min musik. 
Alla får inte se allt. Och så är det bara. 

Over and out

Är för tillfället i Uppsala och hälsar på min kärlek. Vi har varit tillsammans i sex månader nu, och jag är lyckligare än någonsin! Imorgon ska vi ut och äta lite och gå på bio, fira lite.
En del kanske tycker det är fånigt, men vill vi göra det så får vi. Alla anledningar att fira är bra anledningar! e flesta i alla fall.. 
Jag önskar att vi kunde bo ihop, men det är nog distans ett tag till. Men en så stark kärlek övervinner allt, eller hur? 

Jag har inte ens en månad kvar på mitt jobb (vad jag vet) och vet inte riktigt vad som händer sen. Jag får nog vara kvar som vikarie, men måste nog prata med kontoret om ytterligare ett eller två ställen att vara på. Tänkte kontakta en  yrkesvägledare och se om jag blir något klokare på att eventuellt plugga vidare, vi får se. Only time will tell! 

Alltså... Livet!
Allt går så fort just nu, det är som att livet bara forsar fram och jag hinner inte riktigt med. Jag har varit tillsammans med min pojke i drygt fem månader. Hur hände det? Vi träffades väl igår? Fast jag har ju känt honom hela livet? Va? 

Jag har ett jobb som jag trivs så fruktansvärt bra med. Jag får jobba med människor, och det är något jag älskar. Är jag hemma i tre dagar så längtar jag tillbaka, det känns riktigt jävla gött. Och jag har hållit mig frisk, så jag har sluppit ta sjukdagar än så länge! Jobbar en del natt i sommar, men det är okej, det känns till och med riktigt bra. Kommer bra överens med mina kollegor också, så bättre kan en faktiskt inte ha det just nu. Eller jo, kunde ju haft min man snäppet närmare, typ i min säng istället för 60 mil bort, men så måste det väl vara ibland. Tyvärr. 

Det börjar vara dags att lägga sig. Vänder dygnet för att klara mina tre nattpass i rad söndag-måndag-tisdag, men ska på minifestival här i området imorgon så måste vara i alla fall lite pigg. 

Om fyra timmar kommer Anneli hit. Åååhh, finaste Anneli vad jag älskar den människan. Få lite kvalitetstid med henne blir bra.

Den här tjejen är en av dom som får mig att fortsätta kämpa. Vi snackar den sortens vänskap där vi inte har kontakt på ett år, men när jag verkligen behöver henne, så sätter hon sig på nästa buss och det är som att det gått en dag. 

Jag älskar dig, Anneli. Av hela mitt hjärta.